Trollet

Jag känner mig så där, ni vet, likgiltig... fast med en gnutta sorgsenhet. Jag vet dock inte varför. Kanske för att jag inte gör allt som jag ska göra ... och nu börjar bebisen buffa, som ett tecken på att: sluta nu mamma, jag är ju här. Inte ska vi deppa nu =). Nej älskade älskade bebis, klart vi inte ska göra det. Jag önskar bara att jag hade mer energi att ta mig för allt som jag ska. Jag ringde min farmor IDAG för att prata om graviditeten. Om min familj inte hade berättat för henne så hade hon fortfarande inte vetat att vi ska ha barn. EN MÅNAD INNAN BF! Jag önskar också att jag orkade städa upp hela lägenheten och riktigt damma av allt. Jag önskar att jag orkade träffa vänner oftare än jag gör. Jag önskar att jag åkte till stan för att köpa lysrör till badrummet, laga en ordentlig middag till min man som jag på riktigt tror är världens bästa karl. Han är så otroligt förstående, kräver INGENTING av mig utan låter mig vara grinig, bitter, trött. Låter mig strunta i att laga maten när han jobbat 12 h utan ställer sig och lagar så fort han kommer hem. Går med mig till affären vid läggdags för att jag vill ha mjölk och inte vill gå själv. Han gör verkligen ALLT för mig. Häromdagen när han kom hem vid 21:00 (han lägger sig vid 22 för att orka jobba 12 timmar nästa dag) hade jag misslyckats med soppan som jag lagade. Resultatet av det var att jag blev ledsen och arg för att jag misslyckats. Då sa han att vi skulle åka och köpa sushi istället, det hade ju jag velat ha i flera dagar men inte fått. Ja men han gör sådant min karl. Han är det finaste som finns på denna jord och jag är så otroligt lycklig över honom. Så vadan denna deppighet? Äh, nu får jag rycka upp mig! Måste städa innan min vän kommer över vid 16. Ha en fin tisdag vänner! Kramkram