Natten mellan den 8 och 9 januari började förvärkarna sätta igång. Som jag skrivit innan så har jag under hela andra halvan av graviditeten haft sammandragningar, vilket är förvärkar men utan smärta. Denna natt satte smärtan dock in. De störde mig inte mer än att jag inte kunde sova. Värkarna kom var tionde minut och varade mellan 30-60 sekunder. Det var ingen ide att väcka din far då han skulle jobba dagen efter. Därför gick jag och lade mig i soffan och satte på tvn för att ha något att fokusera på. Den natten fick jag väldigt lite sömn, mellan värkarna.
På dagen den 9de skulle jag träffa din kusin Leonardo och moster Elin, de skulle komma hem till oss. Vi skulle gå en promenad och färga Elins hår men jag orkade inte, på grund av värkarna och den frånvarande sömnen. Den kvällen skulle din far träna men hoppade över det. Varför vet jag inte, kanske för att han kände på sig att det inte var passande då. Kanske han kände på sig att någonting skulle hända denna kväll. Hur som helst så fortsatte värkarna, de gjorde lite ondare men jag kunde fortfarande andas mig igenom dem om jag var uppe och gick samtidigt. Jag sade till far din att jag skulle ligga i soffan denna natt också, det var lättare med tvn på och dessutom var jag tvungen att springa upp vid varje värk, då funkade det inte att ligga i sovrummet. Jag behövde min plats i soffan men “A” somnade där och jag satt i mitt lilla hörn och bannade honom lite. Kunde inte han sova i sängen så att jag kunde få den vila jag behövde? Det var mina tankar just då, samtidigt som jag tittade på honom och kunde inte älska honom mer, han var ju så fin! Värkarna tilltog och kom oftare men jag tänkte att de skulle försvinna inom en snar framtid. Jag tänkte inte att förlossningen var nära.
När “A” vaknade senare på kvällen gjorde värkarna ännu ondare. Han fick massera mig för att det skulle vara lättare. Jag ringde koordinatorn på Sahlgrenska för att fråga vad jag skulle göra. Jag ville veta om förvärkarna verkligen skulle hålla på i 24 timmar, om de inte kunde skada barnet. De gjorde de tydligen inte och jag skulle ta två Alvedon och ta ett bad för att mildra smärtan. Alvedon hjälpte ingenting och klockan 23:32 satte de riktiga värkarna igång. Herregud vad ont de gjorde. “A” tappade upp ett bad och jag ringde koordinatorn igen. Det gjorde så ont att jag inte stod ut, dessutom hade jag börjat blöda. Kunde det vara slemproppen? Jag ville rådfråga henne igen. Hon var säker på att det var slemproppen och tyckte att vi skulle vänta med att åka in till förlossningen då de riktiga värkarna bara vart igång i ca 40 minuter. ”Ta ett bad” sade hon. Jag skrek verkligen när värkarna kom. Jag minns att jag tänkte på grannarna, de trodde säkert att “A” skadade mig och jag väntade bara på att polisen skulle knacka på dörren. Jag satte mig i badkaret men kunde inte slappna av, det gjorde så ont och jag skrek verkligen. Jag har aldrig hört mig själv skrika så högt. Jag ber om ursäkt för om jag är för privat nu men detta är även för mig att komma ihåg till senare. I badet minns jag att jag tittade ner i vattnet och såg så mycket blod. Jag ville känna efter för att känna så att allt stod rätt till. Minns att jag tyckte att det var så svullet och sade till “A” att det kändes som att bebisen kommer när som helst. Jag sade till honom att han måste ringa koordinatorn en tredje gång. Det här går inte längre, hon kan inte mena att jag ska vara hemma med denna smärta. Han ringde och det räckte med att han presenterade sig. ”Ja hej, det är “A” igen, som ringde förut”. Mer behövde han inte säga, koordinatorns reaktion var något liknande: ”Hej! Oj! Ja, ni ska nog åka in nu. Vart vill ni åka?”. Hon hörde hur jag skrek i bakgrunden och förstod att vi inte skulle vara hemma längre.
Jag klev upp ur badet och försökte torka mig så gott det gick. Vid varje värk var “A” tvungen att släppa allt för att massera min rygg. Jag behövde ha honom nära, känna honom för att kunna ta mig igenom värkarna. Emellan dem klädde vi på oss. Jag slängde på mig första bästa mjukisbyxor, ett linne och en collegetröja. Inga strumpor, de kunde jag inte ta på mig med den smärtan. Tog på mig gympaskorna och väntade på “A”. Mer kläder behövde jag inte, det var mitt i vintern med minusgrader men jag var genomsvettig av alla värkar. Jag minns att jag tyckte “A” tog alldeles för lång tid på sig, jag röt nog till åt honom någon gång också. Han tog BB-väskan (en stor resväska), sin ryggsäck och min väska samtidigt som han behövde stödja mig. Tur att han är stark din pappa! Vi tog oss igenom en värk till innan vi började gå ner för trapporna, jag ville inte stå och skrika i trappuppgången, där hade det ekat så mycket. Väl ute kom nästa värk, jag skrek och stödde mig mot husväggen. Det kändes lättare om jag försökte trycka bort någonting med hela kroppen. Vi gick till garaget och där inne kom nästa värk, eftersom vi inte var i huset längre brydde jag mig inte om hur mycket jag lät. Jag skrek och “A” öppnade grinden och backade ut bilen så länge. När värken var över körde en bil ut från garaget, först då märkte jag att vi inte var ensamma där, undra vad den människan tänkte.
Bilresan till Östra var lång. Smärtan var outhärdlig och jag sade (skrek) upprepade gånger till “A” att detta var enda gången jag gör det här. Jag tar mig inte igenom fler förlossningar. Jag klarar inte av det, det blir tyvärr bara ett barn. Haha, så känner jag inte längre. Så fort vi satte oss i bilen kände jag hur mina byxor blev blöta. Tog av mig tröjan och lade under mig, för att skydda sätet. Jag tänkte att resten av slemproppen gick, mer tänkte jag inte. Väl vid Östra hoppade jag av för att gå före. “A” skulle parkera bilen. Jag hade så ont att jag inte visste hur man skulle komma in. På natten är nämligen dörrarna stängda och man måste trycka på en knapp för att komma in. Det förstod inte jag utan började gråta. Som tur var kom en kvinna dit samtidigt som mig och hjälpte mig. ”Vad ska du göra?” frågade hon. Jag kunde inte svara men hon förstod. ”Du måste trycka på denna knapp för att komma in”. ”Jaha, jag visste inte det” fick hon till svar. Jag var ju helt borta! Vid denna tid förstod jag att det var vattnet som hade gått. Det rann nedför mina ben, det kändes som att jag kissat på mig. Jag gick in och blev helt förvirrad. Vart skulle jag? Kvinnan hjälpte mig igen och jag gick mot förlossningsavdelningen. Klockan var nu 00:45 och jag skrek. Ännu en värk kom och jag ställde mig mot väggen. Det var då Anna kom, barnmorskan som skulle förlösa mig. Som skulle ta emot dig lilla “L”! Hon tog min hand och ledde mig till ett rum, nummer 3 minns jag. ”Lägg dig här” sade hon. Jag sade till henne förtvivlat att jag inte ville åka hem igen. Jag åker faktiskt inte hem igen sade jag. ”Du ska inte hem, ditt barn ska ut nu”. Va? Är det dags för förlossning? Det var jag inte beredd på. Jag visste inte att det var dags för det! Då kom “A”, med väskor och allt. Tog min hand och hjälpte mig när värkarna kom. Jag hade så ont hela tiden att jag inte visste vad som var värkar och inte. Efter 25 minuters krystande var du ute “L”! Jag var helt skakig och borta av smärtan att jag inte förstod. Det tog tid för mig att förstå, men “A” var alldeles tårögd. Han förstod ju allting. Han kunde inte ens få fram om du var en flicka eller pojke. Älskade unge! Det gjorde så fruktansvärt ont, jag hann ju inte ens få smärtstillande. Lustgasen som jag fick hjälpte ingenting, de sa även barnmorskorna, men den hjälpte mig psykiskt, genom att jag fick hålla något för munnen. Det gjorde så ont att jag inte visste var jag skulle ta vägen. Däremot trodde jag att det skulle göra ondare än det gjorde, jag trodde att man inte klarade av den smärtan utan smärtstillande. Jag var hela tiden säker på att jag skulle ha Epidural för att klara mig, men det gick ju alldeles utmärkt. Med din pappa vid min sida och tre barnmorskor så gick det. Och ut kom en 3194 g och 50.5 cm lång liten flicka. Vår fina underbara flicka!
